paintbythenumbers

Oj, oj, oj .. var det så här det skulle va ? :)

Den dagen och den utekvällen jag hade där satte sina spår ganska ordentligt för exakt en vecka senare va graviditeten över. Från vad jag förstår nu i efterhand ska jag vara glad att jag stog på benen hela vägen eftersom jag tydligen hade havandeskapsförgiftning och skyhögt blodtryck med stor risk för krampanfall. Men hur ska man veta det när man mår som vanligt ? Jag gick till barnmorskan på onsdagen vid lunch som vanligt och hon skickade oss vidare till sjukhuset på vad vi trodde var ett vanligt ultraljud för att uppskatta fostervattenmängden eftersom jag tydligen hade för höga värden. Men när vi kom till sjukhuset satte vi oss i väntrummet och tyckte att det var konstigt att inget hände. Efter en halvtimme gick Henke och frågade om de missat oss, medan jag satt kvar, och då hörde jag bara "Men, herregud, sitter hon här ? Hon ska ju läggas in !". Både jag och Henke tittade på varandra som fågelholkar. Det var det ingen som hade sagt. Eller, jo, eventuellt OM ultraljudet va knas, men det fanns ju inga tecken på det.

Hur som helst så låg jag helt plötsligt inlagd på BB. Och jag HATAR sjukhus. Jag förstog ju förstås att jag skulle ligga där så småningom, men när man inte är beredd suger det verkligen. Det kändes bra på dagen och jag trodde att det skulle va lugnt, men när kvällen sen kom så tvingade jag verkligen Henke att sova över. Som tur var va det ju åtminstone för något positivt och vi hade jättemysigt, men jag insåg verkligen inte allvaret. Sköterskorna kom in hela tiden om varandra helt bestörta över att lamporna var tända och "Har ni nu tv:n på igen ??" etc. Och vi fattade verkligen ingenting ! Jag fick t.o.m. en tillsägning för att jag läste text-tv en gång när de kom in. "Lilla gumman, du får verkligen inte anstränga dig så här". Anstränga mig genom att läsa text-tv ? Inte ens när en av dem kom in och sa att det berodde på anfallsrisken. Men hjärnan ville fortfarande inte förstå. Jag mådde ju som vanligt.

Onsdagen och torsdagen gick iaf och jag och Henke softade massor med kortspel och tv. Jag mår visserligen illa och dåligt som det är magen, men det är verkligen svårt att va på sjukhus när man inte känner sig sjuk. De var ju på mig hela tiden att jag skulle vila och helst inte ha några intryck från tv eller tidningar, men de struntade vi i som synes. Får man inte ha det så avlider man ju av tristess. Och stackars Henke längtade hem till sitt tv-spel och pokerkonto. Tur att han är så bra på att ha tråkigt :) De kollade ju blodtrycket med jämna mellanrum och jag fick kanyler och grejer, men jag ville ändå inte riktigt förstå. Jag trodde på allvar att jag skulle få åka hem. Jag hade ju 2-4 v kvar, tänkte jag. Förstagångsföderskor går ju nästan alltid över ..  

Men tji fick jag .. På fredagsmorgonen vaknade jag vid 7-tiden och var som vanligt gravid-tjock-akut-JÄTTE-kissnödig. Men jag fick ju såklart inte röra mig förrän de hade tagit blodtrycket så det var bara att trycka på knappen och vänta. Blodtrycket var tydligen jättehögt för hon sa att jag skulle gå och kissa och invänta frukosten medan hon ringde läkaren. Jaha, tänkte jag, bäst att "springa" då. När hon kom tillbaka sa att "Ni får tyvärr ingen frukost här för jag har pratat med förlossningen och ni ska ner dit för kontroll nu". Nej, det tror jag inte blir bra för jag har precis vaknat tänkte jag. Och att väcka Henke så brutalt och dessutom säga att man drar in hans frukost är inte bra så det va min enda kommentar !Något rubbad fokuspunkt .. :) Och på förlossningen skulle han inte få någon mat tydligen utan han fick gå tillbaka upp till BB och hämta den isf. Stackaren .. Fast det skulle bli mer synd om mig sen visade det sig. Tycker jag iaf :)

Vi fick iaf komma ner och hamnade i världens tristaste rum ! Det fanns en liten radio som Henke satte igång, men den fick vi såklart inte ha på pga mitt "tillstånd". Och klockan i det rummet gjorde det sjukaste ljudet varje gång sekundvisaren kom till 12 .. Dvs 1 gång i minuten i ca 6 h .. TRISTESS ! Det enda som var trevligt var att kunna lyssna på bebisens hjärtljud. Och att jag har en sambo som har lite humor och som jag har sjukt roligt ihop med ! Tyvärr fanns det även en funktion på CTG-maskinen som mätte min syresättning av blodet och den hade en larmfunktion som började pipa när det kom under en viss procent. Och det lyckades det alltid göra lagom till varje gång Henke slumrade till .. ;P Han hade så sjukt tråkigt .. Men hur som helst så fortsatte mitt blodtryck att vara högt och till slut vid 9.30-tiden kommer barnmorskan in och säger att "Vi sätter in en pupess (?) nu som har en verkningstid på 24 h och så gör vi en ny undersökning därefter. Vila nu så kommer jag in om någon timme". "Eh, jaha .." Ska vi va i det här rummet i ett helt dygn till tänkte jag ?! Men det va inte mer att göra än att försöka sova lite, klockan till trots. Jag fattade ju inte ens att den där grejen tydligen var min igångsättning så jag fick fråga för Henke påstod att det var så. "Vaddå, hon sa ju 24 h och sen skulle vi se" .. Men hon skrattade bara åt mig och sa "Ja, nu finns det ingen återvändo". Från vad, tänkte jag ? Hjärnan var verkligen inte med. Jag skulle ju bara till MVC, hur hamnade jag här ??

Resten av dagen hände ingenting förutom att försöka smälta händelseförloppet.Inte förrän vid 15.30-tiden nån gång då vi äntligen fick byta rum. Heaven ! Där fanns det åtminstone en tv (inte för att jag fick titta på den, men Henke åtminstone) och eget "badrum". Vid det laget hade min älskade mamma kommit också så Henke fick lite mer sällskap och jag fick någon mer att skratta med för det behövdes verkligen. Och glad är jag för att hon var där för ungefär en timme senare satte värkarna igång. Eller vad det där första nu kallas. Eftersom jag var så extremt oförbereddpå hela händelsen från det att jag blev inlagd överhuvudtaget så hade jag ju inte läst något om förlossningen än. Jag hade ingen som helst aning om i vilket stadie jag var i eller hur länge det här skulle hålla på. Man hade ju läst om skräckförlossningar på 72 h osv, men mamma sa att vi hade relativt snabba i våran släkt så jag hoppas på det.

Värkarna fortsatte och de blev ju längre och intensivare, men jag kände fortfarande inte att jag va med i matchen. Jag väntade bara på att det skulle bli värre hela tiden. Vilket det egentligen inte blev utan de blev som sagt bara längre. jag fick gå och duscha en stund, och det var ju lite skönt med värmen, men både mamma och Henke sa att jag såg fruktansvärt plågad ut bara. Och där och då kommer jag ihåg att jag kände mig ganska ynklig. Det var bara verkligen inte kul längre. Eftersom jag inte riktigt hängde med i processen heller så fick jag ju aldrig någon smärtlindring heller för jag trodde ju att det kom "längre fram". 2 panodil var allt jag tog på hela tiden, fast det var nog för ryggen eller något annat tror jag. Men vi har lite kul åt det i dag och framför allt barnmorskan som förlöste William hade hysteriskt kul e åt det för att jag hade skrivit att jag hade låg smärttröskel i mina papper .. "Kan man föda ett barn med 2 panodil som enda hjälp, då har man definitivt inte någon låg smärttröskel ! Trams !" Hon va helt underbar ! :) Och sköterskan med. Kunde verkligen inte bett om några bättre ! De gick ju på sitt skift vid 21.30 och kom in strax efter för att presentera sig och undersöka hur öppen jag var. Då var jag 2 cm öppen så hon sa att allt verkar normalt så vi kommer in lite sporadiskt och kollar. Tanken  var egentligen att jag vid 23.30-tiden skulle få en typ av smärtlindring som innebar att man sprutar in vatten under huden och hon skulle då bara känna hur pass öppen jag var och jag är glad att jag aldrig hann få det där för när hon kände så var jag tydligen öppen ca 8 cm redan så hon sa "Ta era grejer, nu kommer det ett barn snart !" Ursäkta, vad sa du ?

Så vi blev flyttade till en förlossningssal igen och då fick jag äntligen lite lustgas :) Plötsligt känner jag hur nånting trycker på och så var det bara att köra på och 00.05 på lördagen då var han ute. De fick hjälpa honom lite med sugklocka, men jag tror att det var 5 krystningar ungefär. Lite för detaljerat kanske, men så var det :) Så totalt från igångsättning ca 14,5 h och från värkarna började ca 7,5 h. Men därefter började det riktiga helvetet .. Fast det tar jag i nästa inlägg för det här blev kanske liiite åt det långa hållet .. ;)

Kram